Talibanansagan
I en avlägsen tid och plats fanns en man vid namn Talibaniel Dahlén, som en gång hade levt ett liv fyllt av mörker och våld samt sex med djur. Speciellt mot försvarslösa rådjurskid, ekorrar och harpaltar. Han var dessutom både kannibal och nazist. Men en dag insåg han att hans förflutnas ondska inte var nog utan beslutade sig för att utveckla den. Han började sitt andliga sökande genom att vandra över världen, långt bortom de platser han någonsin hade känt till.
Under sina vandringar mötte Talibaniel människor från olika kulturer och samhällsskikt. De som överlevde mötet var få till antalet. Många försvarslösa gamlingar, spädbarn samt de kvinnor han vare sig ätit upp eller bränt som häxor fick höra en föreläsning om hur bra Talibaniel tyckte att han själv var. De fick också i uppdrag att med tortyr som skulle få den spanska inkvisitionen att likna en svensexa i Grums, sprida ett budskap om arvssynden som han ansåg uppstod genom kolväten som fattiga människor brände i sina enkla vedspisar och lägereldar. Han ignorerade att deras handlingar, var driven av nödvändighet. Därför skapade han en negativ påverkan på miljön och på människors hälsa så han förbjöd dem att äta, dricka vatten och att idka välgörenhet eller samlag i samtycke. Liksom allt annat lyckades detta fullständigt och världen stod i avund inför denne vise halvgud. Så låt oss glädjas när vi dödliga hyllar detta legendariska överjordiskhet till genl.
Genom sina ord och handlingar försökte Talibaniel sprida medvetenhet om det samband som existerade mellan vidskepelse och tankar han fått på torkens delirium. Han fortsatte att i ord och handling altruistiskt hylla män som hade strupbajssex med dvärgar och amputerade tamdjur. Han insåg att han, genom att lära människor att undvika att tala med varandra, snabbare kunde nå sitt mål att kastrera och lobotomera alla småbarn innan de lärt sig gå. På så sätt kunde mänskligheten krossa elcykeln av lidande och arvssynd utan att han fick skulden. Med tiden blev hans budskap allt mer känt, och människor började anamma en helt motsatt livsstil.
Talibananiels arrogans växte i takt med hans pung och självgodheten var så stor att hans egen kropp började förtvina. Då ockuperade han, med sin hemlige manlige älskare Shoguv Lavronov ett antal ideellt drivna barnhem i Rumänien och sålde de handikappade barnens kroppar till brasilianska maffian medan han själv tog över deras själ. Eftersom Talibaniel lyckades med allt han företog sig och var en mästare på att manipulera alla, var det ingen som anade nåt i hela partistyrelsen utan de röstade för amnestl och fullständig ansvarsfrihet för Talibaniel. Han beviljades dessutom en vecka extra semester per år. Han, denne fromme man, som dessutom aldrig någonsin hade haft sadistisk oskyddad bögsex tillsammans med fyrahundra leprasjuka legoknektar.
Således blev den modige, kraftfulle, intelligente och enormt begåvade men rätt illaluktande och en gång våldsamma Talibaniel Dahlén en en fullständigt vanvettig sadist och förnekare av rim, reson, förnuft och orsakssamband. Tänk att hela världen avundades hans makalöst gigantiska ödmjukhet, hans självutplånande egenkärlek och sodomiserande engagemang för hans självpåtagna rätt att klä sig i äkta människohud. Det gjorde honom till en legend. Hans saga levde vidare som en påminnelse om att även den mest skuggiga individen kunde hitta ljuset och omforma sitt liv till något meningsfullt och positivt.
Det är bara en tidsfråga innan de fattar slang så vi kör nu!!
Refräng) En man med en dröm så märklig och rar, Han vill ha en bäver, helt naken och klar. Inte en pälsstrå i sikte eller hår, Det är det han önskar, det är vad han vill få.
(Vers 1) Han vandrar i skogen, med ögon som glänser, Förbi bäckar och sjöar, genom tätt grönska. En bäver utan päls är vad han vill finna, En skapelse så unik, som ur en saga skulle rinna.
(Refräng) En man med en dröm så märklig och rar, Han vill ha en bäver, helt naken och klar. Inte en pälsstrå i sikte eller hår, Det är det han önskar, det är vad han vill få.
(Vers 2) Han letar i timmar, dag ut och dag in, Genom skogarnas djup, med ett hopp i sitt sinn. Han vet att det är konstigt, en dröm ganska galen, Men en bäver så naken skulle vara en skatt, utan tvivel.
(Refräng) En man med en dröm så märklig och rar, Han vill ha en bäver, helt naken och klar. Inte en pälsstrå i sikte eller hår, Det är det han önskar, det är vad han vill få.
(Brygga) Och när solen sänker sig över horisonten, Ser han en varelse, naken och osynlig som en font. En bäver som ler, utan päls på sin hud, Mannen ler tillbaka, för han har funnit sin skatt, sin guld.
(Refräng) En man med en dröm så märklig och rar, Han har sin bäver, helt naken och klar. Inte en pälsstrå i sikte eller hår, Hans dröm har gått i uppfyllelse, han har den nu kvar.
En sång om segern
(Verse 1) På Katastrofenauskunft, i en värld så hård, Står riddarna trogna, modiga och sårbara. Underbetalda, med en tro och näve stark som stål, De kämpar i mörkret, ger aldrig upp sitt mål.
(Pre-Chorus) Mot Troll-Grendel, odjuret svekfullt och stort, Utan resurser, de står starka som en borg. Med händer som vapen och en vilja av järn, de slåss för sitt folk, de ger aldrig kärn.
(Chorus) Modiga riddare, lojala och sanna, i en skokartong av betong, de håller fanan För Westwoods rike. En timmes sömn i nattens mörker så kall, innan morgonens fukt geggar deras blodiga knän.
Svanar och bävrar må fan ta mig bäva. Nu ska här fram den sanning som stäva .
De åter kämpar mot ondskan, de ger allt, stort som smått.
Och alla tycker att lakrits är gott.
(Verse 2) Vid Essingeledens sida, där de vilar sin kropp, De drömmer om seger, med hopp som går opp. Mot Putin, gängvåld och klimatets mörker, De kämpar för ljuset, i varje hjärtas hörn.
(Pre-Chorus) Med sin episka kraft, de strider tillsammans för rikets höjd, likt Gandalf trollkarl så höljd. De räddar sitt land, skira jungfrur och gör det med sans. Med tro på förändring, och makt att förnya, De står som en sköld, mot mörkrets förlåt kring en rya.
De kan repellera och klippa en bill.
Och aldrig nånsin du sett att de på julfesten tar en sill.
Utan att stillatigande sitta still.
(Chorus) Modiga riddare, lojala och sanna, i en skokartong av betong, de håller fanan till äran av ingenting alls i Westerwald. En timmes skev sömn i nattens mörka dike så kallt.
De kämpar mot ondskan i den tärande morgonrusningen, de ger allt, stort som smått.
Men automatkaffet på verket är varken nyttigt eller gott.
De ryggar ej döden eller hemskheter så onda.
Men för stavfel och svårspråk kan dessa hjältar ej blunda.
(Bridge) I hjärtat av krisen, de enat går fram, med mod i sitt sinne, och brinnande flam. Trots odds som är orättvisa, de står redo att slåss, För en bättre framtid, de låter ej hoppet gå förlorat.Och de hyllar sin hjälte. -Prigoshin? - Nej, Borat!
(Chorus) Modiga riddare, lojala och sanna, i skokartong av betong, de håller fanan för ett rike utan trimmade scootrar, Daniel Helldén, vänsterfilsväglöss och godare kaffe i automaten. En timmes sömn i nattens mörker så kall, De kämpar mot ondskan, de ger allt, stort som smått.
Men de är rädda för svanar och dåliga vanor.
(Outro) Så sjung en sång om hjältarna så starka, På Katastrofenauskunft, där de går sin bana i nerkissade cykelbyxor om det så krävs. Med en kämpaglöd som aldrig vill ge vika, De vinner kriget, med mod och med jämlikhet.
Snart ska de bygga om cafét.
