Katastrophenauskunft, GmBH

Det har hänt mig! Jag är upp över öronen förälskad. Pulsen stiger, jag får pirr i magen och det känns helt underbart när jag ser henne. Jag vill träffas igen och igen och blir knäsvag som efter ett intervallpass. Kan liksom aldrig få nog och vill bara ha mer och mer. Jag blir alltid väldigt glad när vi ses och vi har väldigt roligt när vi är tillsammans.

Pulsen höjdes redan när jag såg henne första gången (hmmph, jag måste tillstå att vi träffades på nätet som man ofta gör nu för tiden) och nu har vi umgåtts från och till en kort tid. Vi funderade faktiskt på att flytta ihop ett tag. Utan att bli allt för detaljerad så har jag hälsat på och faktiskt varit inne i henne en gång. Det var i söndags eftermiddag och solnedgången över ett fruset söderort utanför balkongen gjorde tillfället ännu mer romantiskt.

Detta trots att vi var ungefär tio man där. Några var där dagen efter också, men jag tänkte att det fick räcka. Jag visste ju ändå att det var vi två. Från och med nu. Och, kanske, för alltid. Det hoppades jag i alla fall och satte mig och drömde om en framtid tillsammans.  

Jag är ju inte den som är den, tänkte jag och lät det hela - som man så vackert säger - bero. Det blir nog ändå jag som blir hennes ende till sist. Bara jag är snäll, trevlig, uppmärksammar henne och borstar tänderna regelbundet. På mig själv alltså. Ja, ni fattar vad jag menar. Kanske städar och håller ordning och bjuder på drinkar eller luncher eller nåt. Trodde jag!  

Jag har grymma muskler och är rik
Jag har ju inte vart ute på marknaden på länge, men jag upptäckte snabbt att nuförtiden är dom skitdyra. Men eftersom jag ju ändå har en tillsvidareanställning på ämbetsverket, så tänkte jag att jag kan ju visa hur rik jag är. Spänna musklerna liksom, och eftersom det är skidsäsong börjar jag få grymma biceps också. Jag tror dom gillar sånt generellt fast dom sällan medger det och den här ville definitivt att jag skulle visa vad jag gick för.  

Nu är jag dumpad. Det känns för jävligt rent ut sagt. Nån annan tog henne och jag fick höra det av den som höll på och fixa ihop oss! Kan man bli mer förödmjukad? Den som fick henne var nån annan jävel från den där vackra söndagseftermiddagen. Skit! Samtidigt så älskar jag henne och vill att det ska gå bra för min älskade i framtiden. Dom får det nog bra, där dom ska bo, mellan Kärrtorp och Bagis. Hon var ändå för snygg för mig. Och lite för spacklad för min smak.   

Så, jag förlorade henne. Jag sträckte min gräns för långt för vad jag som man klarar. Jag var kanske lite klantig i att jag inte tog tillfället i akt en gång och visade hur mycket hon betydde för mig.

Det var när mäklaren ringde och det var upplagt för ett riktigt do or die-bud från min sida, men jag fattade inte det då och trodde jag hade henne som i en liten ask. Läxa: man ska aldrig tro att man har det man tror att man har. Eller nåt, ety jag är fortfarande i det stadium av olyckligt krossat hjärta som gör att man inte kan tänka riktigt klart. Eller alls.  

Så, till dig som tog hem budgivningen på denna underbara trea på Ätravägen (med grymt stor balkong i västläge) säger jag: passa dig! Ta hand om henne, vårda henne, uppskatta henne, lyssna på henne och se till att göra varenda en av hennes dagar den finaste hon någonsin har upplevt!

Och du, se henne aldrig som ett objekt!

Bagis knows where you live.