När Blodhvite Uppstod i Skagerraks Djuphav
Denna berättelse innefattar ganska blodiga detaljer, så sluta läsa här om du inte vill lida. Är du helt oempatisk, så läs på och njut bara din nedrans sadist. Efter en trevlig och förnöjsam helg med dykning på västkusten skulle Sjöbusen och jag ta ett sista dopp i Skagerrak.
Mina tidigare dyk denna resa hade genomförts med en hyrd torrdräktsmundering, vars kedja (tillika och sålunda tätningsdetaljen som skyddar dykarens ryggrad mot isvattensnedkylning och hypotermi) i det närmaste inte alls höll ihop. Dessutom hade jag erfarit att min laboration med tunna våtdräktshandskar befann sig lite väl i den optimistiska ytterkanten av mitt kallvattenstålighetsspektrum. Så jag fick låna ett par så kallade torrdräktshandskar av ägaren till det etablissemang, vid vilket vi residerade och vars dykbåtservice vi begagnade.
Virkade innerhandskar av bomull
Dessa moderna attiraljer består av ett par alldeles för stora skrynkliga diskhandskar av en legering av vad som ser ut som begagnat lakritstuggummi och asbest. Ett par stycken plastringar att fästa dessa i torrdräkten med. Samt ett par vita (!) virkade innerhandskar av bomull. Dessa skulle inte vara torra så länge till. När hade samlat ihop vår dykarutrustning och forslat ned den i dykbåten, tog jag ett stadigt grepp om etablissemangets gamla träbrygga för att så atletiskt min kroppp förmådde, fira mig ned på dykningsfartyget. Märk väl att jag vid denna tidpunkt icke ännu hade dessa handskar på! I mina bara händer penetrerades flera stycken vassa, elakartade och förmultnade trästockar. Ack den smärta som uppstod! Och blodvitet! Jag hörde någon på kajen chockerat flämta att de aldrig sett maken till. Jag samlade mig karskt, som en disciplinerad grodman måste göra, sade "Det var väl inget" och jag uppmanade kapten på båten att trots mina enorma smärtor köra oss ut till dykplatsen. Jag och Sjöbusen var båda mycket vältränade, välförberedda och högutbildade grodmän, med dykarutrustning av yppersta världsklass. Men mot vårt företag talade att det nyligen hade rått vinter. En lång sträng vinter, bör tilläggas. Isen hade faktiskt rätt nyligen brutit just där vi hjältemodigt kastade oss ned i de salta vågorna.
Vi dök så hårt som ingen annan man eller kvinna gjorde vid Pesaskär denna dag. Allt eftersom det iskalla havsvattnet, vilket just då var översaltat, trängde in vid stället för min kroppsskada, gjorde sig smärtan åter markant påmind. Sjökockar, krabbtaskor, humrar, berggyltor och andra neptuni kreatur flydde undervattensströmmen av våra blodbesudlade och kanske olycksbådande fentag.
Dödmanshänderna vek ödmjukt ihop sig
Dödmanshandbältets innevånare vek ödmjukt ihop sig inför åsynen av den kämpande mänsklige, fast ändå inte, åderlåtne grodmannen vars sangve de vie nu fullständigt svärtat ner deras granntrakter och hem med blod, släpandes dessutom på en icke oansenlig mängd tjärat timmer från dyketablissemangets badbrygga. Trots detta extra ballastmaterial av trä, kunde jag dock med - även för mig - en hård ansträngning pressa mig till att sjunka ned i det salta vattnet. Ni dykare vet att det till detta krävs en vältränad grodman att göra om den bedriften!
När jag några dagar efter dykningen åter undersökt min skada, upptäckte jag att såret grott igen. Under detta kunde jag - om jag lade kraft till min rörelse - till och med med ena handen skjuta timmerstocken fram och tillbaka vilket påminde om Västerhavets böljande vågor strax nedanför hudens yta. Då uppsökte jag en läkare som naturligtvis himlade med ögonen när han såg vilken ondskans tribut äventyret tillfogat mig.
Han intygade vilken fantastisk fysik och smärtintolerans jag måste besitta för att utan att blinka och utan att någonsin beklaga mig (ty sådant är för kvinnor som föda barn och icke bemedlade medborgare av nyare årgång enades vi), både ha dykt ned i saltvattnets iskalla avgrunder, kört tillbaka med automobil till huvudstaden och tidvis anemiskt gått och arbetat vid mitt kansli en längre tid, med mitt långfinger bärandes på nästan en halv båtbrygga från ett dyketablissemang vid Skagerraks rand.
/Chekkon Pepe
Mina tidigare dyk denna resa hade genomförts med en hyrd torrdräktsmundering, vars kedja (tillika och sålunda tätningsdetaljen som skyddar dykarens ryggrad mot isvattensnedkylning och hypotermi) i det närmaste inte alls höll ihop. Dessutom hade jag erfarit att min laboration med tunna våtdräktshandskar befann sig lite väl i den optimistiska ytterkanten av mitt kallvattenstålighetsspektrum. Så jag fick låna ett par så kallade torrdräktshandskar av ägaren till det etablissemang, vid vilket vi residerade och vars dykbåtservice vi begagnade.
Virkade innerhandskar av bomull
Dessa moderna attiraljer består av ett par alldeles för stora skrynkliga diskhandskar av en legering av vad som ser ut som begagnat lakritstuggummi och asbest. Ett par stycken plastringar att fästa dessa i torrdräkten med. Samt ett par vita (!) virkade innerhandskar av bomull. Dessa skulle inte vara torra så länge till. När hade samlat ihop vår dykarutrustning och forslat ned den i dykbåten, tog jag ett stadigt grepp om etablissemangets gamla träbrygga för att så atletiskt min kroppp förmådde, fira mig ned på dykningsfartyget. Märk väl att jag vid denna tidpunkt icke ännu hade dessa handskar på! I mina bara händer penetrerades flera stycken vassa, elakartade och förmultnade trästockar. Ack den smärta som uppstod! Och blodvitet! Jag hörde någon på kajen chockerat flämta att de aldrig sett maken till. Jag samlade mig karskt, som en disciplinerad grodman måste göra, sade "Det var väl inget" och jag uppmanade kapten på båten att trots mina enorma smärtor köra oss ut till dykplatsen. Jag och Sjöbusen var båda mycket vältränade, välförberedda och högutbildade grodmän, med dykarutrustning av yppersta världsklass. Men mot vårt företag talade att det nyligen hade rått vinter. En lång sträng vinter, bör tilläggas. Isen hade faktiskt rätt nyligen brutit just där vi hjältemodigt kastade oss ned i de salta vågorna.
Vi dök så hårt som ingen annan man eller kvinna gjorde vid Pesaskär denna dag. Allt eftersom det iskalla havsvattnet, vilket just då var översaltat, trängde in vid stället för min kroppsskada, gjorde sig smärtan åter markant påmind. Sjökockar, krabbtaskor, humrar, berggyltor och andra neptuni kreatur flydde undervattensströmmen av våra blodbesudlade och kanske olycksbådande fentag.
Dödmanshänderna vek ödmjukt ihop sig
Dödmanshandbältets innevånare vek ödmjukt ihop sig inför åsynen av den kämpande mänsklige, fast ändå inte, åderlåtne grodmannen vars sangve de vie nu fullständigt svärtat ner deras granntrakter och hem med blod, släpandes dessutom på en icke oansenlig mängd tjärat timmer från dyketablissemangets badbrygga. Trots detta extra ballastmaterial av trä, kunde jag dock med - även för mig - en hård ansträngning pressa mig till att sjunka ned i det salta vattnet. Ni dykare vet att det till detta krävs en vältränad grodman att göra om den bedriften!
När jag några dagar efter dykningen åter undersökt min skada, upptäckte jag att såret grott igen. Under detta kunde jag - om jag lade kraft till min rörelse - till och med med ena handen skjuta timmerstocken fram och tillbaka vilket påminde om Västerhavets böljande vågor strax nedanför hudens yta. Då uppsökte jag en läkare som naturligtvis himlade med ögonen när han såg vilken ondskans tribut äventyret tillfogat mig.
Han intygade vilken fantastisk fysik och smärtintolerans jag måste besitta för att utan att blinka och utan att någonsin beklaga mig (ty sådant är för kvinnor som föda barn och icke bemedlade medborgare av nyare årgång enades vi), både ha dykt ned i saltvattnets iskalla avgrunder, kört tillbaka med automobil till huvudstaden och tidvis anemiskt gått och arbetat vid mitt kansli en längre tid, med mitt långfinger bärandes på nästan en halv båtbrygga från ett dyketablissemang vid Skagerraks rand.
/Chekkon Pepe
