Katastrophenauskunft, GmBH

En dag när Willy Wienerschnitzel vaknade i sin spilta strax utanför bergsbyn Sankt Ulmenkopf hade hans pappa och mamma redan gått ut. Men det var en fin vinterdag och solen stod redan högt över alptoppen Mittagsangst i det vackra Tyrolen. Willy beslutade sig för att själv pröva lyckan och försöka hitta en alldeles egen vegetarian.

Ty Willy Wienerschnitzel var en vegovor, en växtätarätare. Hans pappa med och farfar och farfars fem onklar som alla bodde hemma tills de dog av grönrotssot. När Willy hade gått en stund kom han till den stora staden Feuchtbüchl. Då hände något märkligt. En hel busslast med svenska pensionärer kom raglande med rullatorer, kikare och rutiga bilåkarkepsar. Det fick honom att kväljas. Just sådana svenska seniorer hade ätit upp hans bror för två år sedan.

Willy svalde hårt medan han förträngde tanken på hur han själv tvingats växa upp utanför ett slakteri i södra Tyskland. Nu jävlar ska de asen få, tänkte han. Medan han tänkte att hämnden är jäkla skön, drog han ett sista bloss på sin cohibacigarr och slängde resten på en liten äcklig gråsparv som bara stod och såg pundig ut.

Willy la sig under busshållplatsens bänk och väntade tyst medan pensionärerna släpade sig fram längs med avenyn. Det rann steksaft ur hans små mungipor när han tänkte på de goda tanterna och gubbarna som hade stannat för att betrakta statyn av den kände svenske spionen Nils P Klammer.

Willy hörde att de talade om att gå på Gasthaus och blev genast rädd så in i märgen.

- Nej! skrek Willy tyst i sin panerade hjärna. De får inte gå på Gasthaus. Då kommer de att äta upp mamma och pappa också. Och alla murmeldjur, tänkte han. Jag måste stoppa dem.

Så han plockade försiktigt fram sin gorgonzolabazooka, gulpade ner en rejäl stänkare ur kantarellschnapsen i ryggsäcken och tog sikte. När han kramade avtryckaren tackade han i sitt stilla sinne Bofors agenter som han köpt vapnet av och mindes deras svettiga flin när han lämnade dem för att dö på den där parkeringen utanför Geneve.

Så höll han andan, tänkte på gammal välling, och tryckte av.

Ost överallt
Först rådde en halv sekunds tystnad som om ingen riktigt ville förstå vad som hänt. Sedan började åldringarna fly så att duvorna i kyrkans klockstapel gjorde ner sig. Allt luktade äckligt av ost och duvspillning och det var ett jävla liv. Reseledaren sparkade sönder bussens bagagelucka med sin träsko och skrek könsord medan den åldrige alpske torghandlaren av korgar Wilfried Trblinka förvånat utbrast:

- "Jävlar anamma", was heisst denn das? Es klingt so schön.

Innan polisen eller ambulanserna kom till platsen hade horder av kloakråttor krupit fram för att smaska i sig av den gudomliga osten. Den flödade nu så högt att de svenska utkommenderade attackmeteorologerna började sina domedagsutrop över ångorna av deras oborstade getskägg. 

- Osthuseffekten är här. Ångren eder, skrek de medan de sprang halvnakna mot fotbollsstadion och späkte sig med hafsigt hoprullade bollar av svinto, arsenik och koriander.

De prostituerade i den lilla staden kunde bara stillatigande se på när den fullständiga paniken bröt ut på stadens största torg.

Där, i mitten av allt jämmer och ve, löpte en rasande förargad Willy Wienerschnitzel amok med nyslipade bestick i händerna. Han skrek efter Asta och Sven-Erik Nilsson från Bromölla, båda över 83, att han skulle döda dem med glödande materia samtidigt som han bröt av lårbenet av en dobermannpinscher och sög ut det gottiga ur benets märg.

- Ich werde euch töten, scheiss-verräter, skrek Willy och började skaka som om han precis hamnat i en fritös.

Sanningen var den, att han var närmare det än någonsin.

Fortsättning följer...