Katastrophenauskunft, GmBH

Det var en gång en liten glad lintott från Knohult som var sådär som små glada lintottar var mest när det begav sig. Det var 1980-tal och det var smurfarna, Playmobil och Starwars. Så kom hormonerna och det blev hårdrock. Den lilla lintotten växte och blev större. Och det vart tjejer och så började den lilla lintotten och hans kompisar gå konstigt, lite gungande, och spreta med fingrarna sådär som de gör på MTV - hiphopens tid var här. Lintotten växte sig större och större. Speciellt runt midjan, ty öl byggde denna vrackra korpp. Och sen rakade han av sitt hår och såg ut som ett skinnhuve eller nåt i den stilen. Men oavsett vad det dök upp för nya grejer så var den (före detta, nu alltså rakade och småtjocka) lilla lintotten nyfiket med. Även på de där olagliga vätskorna som man dricker och blir skitkul och jätteball och musiken blir så mycket bättre av. Och det vart hoj och nya polare och mer fest i en ny stad och mer av allt det där som kanske när man tänker efter inte är så jävla nyttigt för någon alls i längden. Hallå! Vakna!! DU MÅSTE GÅ HEM NU!! Varför då? Festen tog slut i söndags! Nu tror läsaren att det här är en sorglig historia och att lintotten gick ner sig i trolldryck och blev ett monster som äter barn. Det jag vet, är att den här lintotten fortfarande gör en mängd människor glada på precis samma sätt som han gjorde för en massa år sedan i förorten där han växte upp. Och att det är de som borde räknas! Och nu lite pausmusik som symboliserar det hela.

"Jag vet att du tror att vi inte tycker om dig, bara för vi har sett dig förlorad. Men du kan fortfarande falla tillbaka på oss. Och jag svär att jag ska döda...den vita apan på din rygg."

Text: Ed Scriptor och Stockholms negrer - textutdrag från Den vita apan.