Hälsa lagom
Öppet brev angående språkets moraliska förfall:
Kära medborgare,
Jag har tidigare förfärats av särskrivningar samt det omotiverade bruket av "Eller hur" som frågeadverbial. (Visst är det aningen egotistiskt att använda en instämmande fråga SOM FÖR ATT HÄVDA ATT MAN SJÄLV HAR TÄNKT TANKEN FÖRST!!! Ohyfs, kallar jag dylikt).
Nåväl. Det som nu väckt min avsky, ja ni har säkert råkat ut för detta själva, är de likaledes omotiverade DUBBLA HÄLSNINGSFRASERNA av typen "Hej hej".
Sen när blev ett enstaka "hej" för lite? Är det så att dagens materiellt för välbeställda unga inte anar den futura devalveringen av ordens tyngd? Eller beror detta på en osäkerhet avseende huruvida mottagaren verkligen uppfattat hälsningen eller inte? Eller är det måhända en följd av den negroida så kallade musikformen rappande de hänger sig åt även dagtid?
Oförmögen att besvara spörsmålet, måste jag ändån förtälja resultatet av mina efterforskningar kring ursprunget till detta hejhejande. Det är föga förvånande i skidmästaren Jan "Hopp-hopp" Boklövs hemtrakter kring Koskullskulle (ursprungligen Koskulle) där Fogdens utmätningsbyråkrater började (helt enligt deras reglemente) hälsa dubbelt. En gång genom dörrspringan vid påringning. Samt en följande gång genom brevlådan, då ingen öppnade dörren.
Som följd av hårdare ackord, blev hej och hej snart en hälsningsfras och hejhejandet ett ohejdbart fenomen i Sverige som snart fyller två år.
Jag vill dock betacka mig för detta och be om en språklig skärpning. Ett hej räcker så gott så.
Vet skäms och det bums!
Elsa Widderstolpe, fröken
Djursholm.
Kära medborgare,
Jag har tidigare förfärats av särskrivningar samt det omotiverade bruket av "Eller hur" som frågeadverbial. (Visst är det aningen egotistiskt att använda en instämmande fråga SOM FÖR ATT HÄVDA ATT MAN SJÄLV HAR TÄNKT TANKEN FÖRST!!! Ohyfs, kallar jag dylikt).
Nåväl. Det som nu väckt min avsky, ja ni har säkert råkat ut för detta själva, är de likaledes omotiverade DUBBLA HÄLSNINGSFRASERNA av typen "Hej hej".
Sen när blev ett enstaka "hej" för lite? Är det så att dagens materiellt för välbeställda unga inte anar den futura devalveringen av ordens tyngd? Eller beror detta på en osäkerhet avseende huruvida mottagaren verkligen uppfattat hälsningen eller inte? Eller är det måhända en följd av den negroida så kallade musikformen rappande de hänger sig åt även dagtid?
Oförmögen att besvara spörsmålet, måste jag ändån förtälja resultatet av mina efterforskningar kring ursprunget till detta hejhejande. Det är föga förvånande i skidmästaren Jan "Hopp-hopp" Boklövs hemtrakter kring Koskullskulle (ursprungligen Koskulle) där Fogdens utmätningsbyråkrater började (helt enligt deras reglemente) hälsa dubbelt. En gång genom dörrspringan vid påringning. Samt en följande gång genom brevlådan, då ingen öppnade dörren.
Som följd av hårdare ackord, blev hej och hej snart en hälsningsfras och hejhejandet ett ohejdbart fenomen i Sverige som snart fyller två år.
Jag vill dock betacka mig för detta och be om en språklig skärpning. Ett hej räcker så gott så.
Vet skäms och det bums!
Elsa Widderstolpe, fröken
Djursholm.
